Detta är enligt mig den roligaste berättelsen i hela Bibeln. Jona är en profet som av Gud blir skickad till den förtappade staden Nineve i öst för att säga till människorna där att de måste bättra sig om inte Gud ska utplåna dem. Jona vill inte alls detta och flyr hals över huvud så långt västerut han överhuvudtaget kan komma i världen. Genom olika förvecklingar hamnar han därmed i valfiskens mage, som ni kanske hört om, och återförs därmed i rätt rikting. Jona inser sig besegrad av Gud och går till Nineve. Förvånande nog lyssnar folket och bättrar sig genast (till och med djuren kläs i säck och aska).
Nu kan man tycka att Jona borde känna sig som en alldelles ypperlig profet, men istället blir han skitsur. Att han ska ha gått hela vägen hit för att Gud bara ska vara barmhärtig och skona staden tycker han är skandalöst. Medan han sitter och surar låter Gud en buske växa upp för att skugga honom, men sedan äts den upp av ohyra. Då blir den redan aggressive Jona ännu surare och tycker att Gud behandlar honom så illa att han lika gärna kunde döda honom. Gud påpekar då syrligt att om Jona bryr sig så mycket om en liten buske, ska då inte Gud bry sig om hela den stora staden Nineve där det bor en massa människor (enligt Gud så hjälplösa att de inte ens kan skilja på höger och vänster) och dessutom en massa djur.
__________________________________________
Jonaberättelsen visar att Gud bryr sig om alla människor, även de som egentligen är fiender till Israel (Guds favoritfolk i Gamla testamentet) och som bor långt borta. Den visar också att Gud bryr sig om djuren och både vill rädda dem och kan använda dem för sina syften. Den självgode Jona som tycker att han vet bättre än Gud, kan fungera som avskräckande, komiskt och igenkännande exempel på mänsklig tjurskallighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar